Luke nr 1

Soldag

Idag er det sol over Moskva,
så sneen i gatene bråner
og kirkenes kupler står gylne
og lyser på himlen som måner!

Tverskaja, min deilige gate,
og jeg, vi er begge litt øre.
For nu er det våren som kommer
med takskred og helstøvle-føre!

Og derfor så jubler vi begge:
Tverskaja med hele trafikken -
og jeg med en ny liten vise
på plattformen her bakpå trikken!

Der kommer en garde soldater
som synger så husene rister.
Å, ingen kan synge som dere,
tavaritsji rødegardister!

De vader i fotside kapper
og tramper så sneslapset sprøiter.
Og efter - en tropp pionerer
med fane og trommer og fløiter!

De unge og yngste i byen!
Ja Russland, ditt hjerte kan banke
med rolige slag - ti din ungdom er med dig
besatt av en eneste tanke.

Der brummer en kirketårnsklokke
etsteds over gatenes glede!
For ennu tror noen at himlen
er bedre enn livet hernede.

En olding gjør korstegn og stanser
ved lyden av klokken fra oven.
Han er et århundrede gammel
og tror på profeten og loven.

En ung bolsjevik står i gaten.
Han smiler og truer med neven
mot klokkeren oppe i tårnet
som holder det syndige leven!

«Æ-i!» skriker kusken på sleden,
for folk er så inderlig late
og tror vist at fortauet ligger
i midten av kuskenes gate!

Så knaller en pisk over hesten.
Det er en kommando. Den steiler
og kaster sig ned til å trave.
Jeg kaller den gatenes seiler!

Og kusken begynner å synge
av fryd over brisen og farten.
Og folk nynner med der de møter
den syngende kusken og Svarten!

Det skvetter med snevann og søle,
så kvinnene løfter på kjolen.
Idag er det sol over byen
og allting er nytt under solen!

Rudolf Nilsen

Luke nr 2

En annen sol

Stille rundt båten, stille
som stjerner når jorda er avskrudd
og menneskers ord,
famlende tanker og drømmer glemt.
Jeg legger årene
i hver sin tollegang,
senker og løfter dem.
Lytter.

Det vesle plasket av dråper i havet
sementerer stillheten.
Sakte, mot en annen sol,
dreier jeg båten i tåka:
Livets tette ingenting.
Og ror,ror.

Kolbein Falkeid

Luke nr 3

Ren distraksjon

"Du tror det er deg jeg er glad i?
Da tar du nok skammelig feil!"
Og inn i hans håndflate stakk hun
en flammende langfingernegl.

"Du tror at jeg gjerne vil se deg?
Nei, deg vil jeg slett ikke se!"
Det sa hun og presset tilfeldig
et knitrende kne mot hans kne.

"Så glem at jeg har en adresse!
Og glem at jeg har en telefon!"
Det sa hun - og bet ham i øret
i absolutt ren distraksjon.

"Jeg liker deg ikke," sa hun,
og kysset hans munn en passant.
"Kan simpelthen ikke fordra deg."
Hun satte seg opp på hans fang.

"Jeg elsker deg ikke det minste.
Jeg er ikke engang din venn!"
erklærte hun fast - idet hun
i ren distraksjon gav seg hen.

Andre Bjerke

Luke nr 4

Jag har drömt

Jag har drömt jag skulle sjunga vad jag känner,
hur jag hatar, hur jag älskar, hur jag bannar, hur jag ber,
hur i vanvett jag flyr från mina vänner,
och i mörkret till den okände ber.

Jag har drömt att jag en visa skulle sjunga,
om alla själarnas fasor, alla himlarnas ljus,
om när all världen jag ser dansa och gunga
och darra i dåraktigt rus.

Jag har drömt, att när alla stjärnor skina,
över vildmark som viskar, vad i ensamheten hänt,
att alla vindar som kring tjärnlanden vina,
skulle lära mig att kväda vad jag känt.

Jag har drömt att en liten, liten kvinna,
skulle söva mig med visor, skulle smeka mig med skratt,
och när allt som jag byggt måste brinna,
skulle följa mig i elddopets natt.

Jag har tänkt att alla jagande åren,
som ha dödat det jag älskat, som ha stulit vad jag fått
skulle lära mig en visa om våren,
som har bott hos mig och bländat mig och gått.

Jag har trott att alla stormarna som rasat,
i min själ skulle blandas till en vansinnig sång.
Att där jag snavat över helvetet och fasat,
jag skulle lära mig dess visor en gång.

Men se mitt solur mot middagen skrider,
och aldrig har jag sjungit vad mitt hjärta har bett!
Skall jag sjunga först i dödsskuggans tider,
när det ändlösa mörkret jag har sett?

Skall jag leva tills jag lärt mig att smida
alla rosor, alla fasor till en levande ked,
som skall skälva som en rusig och glida
som en stråkton i dödsmörkret ned?

Dan Andersson

Luke nr 5

Elden

Heilag var elden
som i ditt hjarta brann.
Dåre, som ikkje forstod,
men prøvde å sløkkja han.
Vatn bar du på bålet,
vatn og sand.

Audmjuk skulde du bede
og dine hender nest:
Herre, lat elden brenna,
den heilage gjest.
Lat meg til oske gløda
til siste rest.

Dåre var du som ikkje
stundi forstod.
No kan du eta og drikka
og sova i ro.
Sløkkja kan du, men ikkje kveikja
den heilage glo.

Olav H. Hauge

Luke nr 6

 

Mørk natt

Kven loddar djupna i natta
når alt er uendeleg svart?
Nyttelaust er det å vandre
når ingen ser veg eller kart.

Hjelpelaust knirkar dørlås
som ingen nøklar forstår.
Til fånyttes slikkar sjøen
langs bruer der ingen går.

Uendeleg lange minuttar
når augo ikkje får blund.
Uendeleg dryping av regnet,
ei tåre for kvart sekund.

Sakte kjem vennlege vindar
med mildnande andedrag.
Då må vel regnskyer vike
for draum om ein betre dag?

Ja, kviskrar tankane stille:
Du har ikkje tapt alle slag!
Snart kjem nytt lys over livet,
og du får atter ein dag!

Karsten Oksavik

Luke nr 7

Hestene står i regnet

Når mitt sinn er fylt av drømmer
mere dunkle, mere fjerne
enn min tanke kan forklare,
mere ville, mere hete
enn mitt hjerte kan forstå,
vil jeg bare stå i regnet
slik som hester står i regnet
på en bred og saftig slette
mellom tunge fjell som her.

Stå og kjenne kroppen suge
dette svale, sterke, våte,
som i strie strømmer siler
over ansikt hår og hender.
Likne skogen der den suger,
som et barn, av himlens bryster.
Likne sletten full av sødme,
sitrende av fromt begjær.

Slik som hester står i regnet,
Lutende, med våte flanker,
og lar duft av muld og væte
drive sterkt og søtt i sinnet,
vil jeg stå og bare være
og la himmel-yret falle,
inntil tanken fri for feber
følger drømmene til klarhet
i en steil og stille ro.

Astrid Hjertenæs Andersen

Luke nr 8

Til -

Hjarte mitt fylt av deg.
hugen min trylt av deg,
i meg du er.
Trøytt under dagens bør,
sveipt under draumeslør.
du er meg nær.

Gøym meg i armen din,
stryk over hår og kinn,
sei du er mi!
Barndommens bleike vår,
hungrande ungdomsår
stilt går forbi.

Opn dine auge att!
Blå som ei månenatt
ser eg dei no.
Dogga av draum dei er,
sloknande stjerner der
stilt går til ro.

Sansevill brenner eg ,
håret ditt kjenner eg.
mjukt mot mitt kinn,
villjen din bøyer seg.
munnen din tøyer seg
tyst i mot min.

Evige undermakt,
alt er deg underlagt,
dagen din renn.
Eld du som nærer oss,
eld du som tærer oss,
brenn!

Jakob Sande

Luke nr 9

Mea Maxima Culpa

Jeg vet ikke hvor jeg har hørt det sist:
"Hvem er et menneske og ikke skyldbevisst?"
Hvem er et menneske, som ikke vet
At han bør frykte all rettferdighet?
Det er min sum av alt hva jeg har sett:
Jeg håper Gud lar nåde gå for rett!

Jeg håper Gud i himmelen vil si:

Rettferdigheten, barn, den glemmer vi.
Spør meg om "skyld"! Det er et grusomt ord.
Enhver er skyld i alt som hender på denne jord!
I blygsel skal du snu ditt ansikt bort:
Hva én har syndet, har vi ALLE gjort.

Vi har sett uskyld, og vi har skjendet den.
Vår egen store skyld er alt vi har igjen.
Vi har sett skjensler, og vi lot dem skje.
Ti det var skjensler, alt vi kunne se!
Vi har lidt urett. Vi begikk det selv.
Og vi ble mordere den samme kveld.

Man handler blindt. Man er i beste tro.

Mens man er rød til albuen av blod!
I våre hjerter der er loven lagt,
Og hver en tøddel av den står ved makt.
Alt står som onde bilder fra en rus:
Av jorden har vi gjort et slakterhus!

Akk, vi må bøye oss i skam og si:
Rettferdigheten, Gud, dén frykter vi!
Hvem er et menneske som ikke vet:
Vi trenger nåde og barmhjertighet!
Jeg vet ikke hvor jeg har hørt det sist:
Hvem er et menneske og ikke skyldbevisst?

Jens Bjørneboe

Luke nr 10

Den navnløse

Kristendommen – tja,
den kan være temmelig lunken.
Som lukten av prestefis
i sakristiet.

Alt dette ulne Jesus-pratet
har gjort Vårherre til
en tannlaus gammel gubbe
som lever på kår hos Sønnen.

Er det rett å ta lynet ut av Jehovas
hånd
på denne snakkesalige måten? Nei -
den som alltid ferdes til fots
under åpen himmel, den som
skjelver for tordenværets velde,
slåss mot vinterstormene,
lytter ved sommerengene,
han aner en høgere guddom:
Den ansiktsløse, Den navnløse
som bor i boliger av lys
der du må legge av deg din menneskeham
ved porten før du trår inn,
slik husmennene i gamle dager
måtte kippe av seg de jordete skoene
før de gikk inn til husbonden.

Det er ikke mulig for oss mennesker
å uttale Den navnløses navn
fordi vi har ord
og tunge.

Hans Børli

Luke nr 11

Snenatt

Lyskasternes kniver skjærer
seg gjennom en vegg av sne:
nu seiler i susende drosjer
en horde fra soaré.

Tung er man kanskje av maten,
av vinen som dunkel fløt -
og da er vel hvilen i vognen
på hjemveien søvnig søt.

Og lysende, lune trikker
fylles til siste plass:
så mange, så mange små føtter
er trette av kveldens jazz.

Godt er da slik å gynge
seg hjem gjennom nattens vær,
så kan bare snedrevet skråne
mot asfalt og tak og trær.

Men vondt er fra gate til gate
å stavre seg frysende frem
I sugende sult , og aldri
være på veien hjem.

Louis Kvalstad

Luke nr 12

Tiggarn från Luossa

Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring,
och vid lägerelden hörde de hans sång.
Och om bettlare och vägmän och om underbara ting
och om sin längtan sjöng han hela natten lång.

Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder:
"Kom till oss ty denna jorden, den är icke riket ditt."

Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand,
om de vilda havens vila har jag drömt.
Och i anden har jag ilat mot de formlösa land,
där det käraste vi kände skall bli glömt.

Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka,
ur bekymrens födselvånda steg vår första jämmerljud.
Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka,
och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud.

Satt jag tyst vid hennes sida, hon, vars hjärta var som mitt,
redde hon med mjuka händer ömt vårt bo,
hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej ditt,
och jag fördes bort av anden att få ro.

Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran,
och min rätta väg är hög och underbar.
Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran:
"Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen har!"

Följ mig broder, bortom bergen, mot de stilla svala floder,
där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd.
Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder,
mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd.

Må de svarta salta vatten svalka kinder feberröda,
må vi vara mil från livet innan morgonen är full!
Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda
led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull.

Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga,
där i vila multna vraken och de trötta män få ro.
Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga
under valv där evigt unga barn av saligheten bo.

Dan Anderson

Luke nr 13

Hundane

Da dørene stengdest
etter gjester som var gått.
og lampene vart sløkte
våga hundane seg fram

- ikkje dei foretne
frå rikmannshuset -
dei herrelause, sky og magre
frå gater og smog
var det som kom til han
og slikka hans sår

kanskje berre fordi
dei var svoltne, dei og,
men tungane deira var mjuke
og vaska bort sårskurv og våg

og lindra hans lange pine.
Han strekte seg ut,
hans augnelokk fall i
- ei mjuk tunge på dei og, straks,
som kilte så han nærpå lo.

Han rette ut ei famlande hand
mot skapningen som var han så god.
Men hunden som berre hadde kjent
hender som slo
skvatt skremd i frå med eit kvink.

Handa fall mot golvet,
rørd ved ein labb, ein snute -
så vart ho still.

Dei som bar han bort
undra seg da dei fekk sjå
at liket av tiggaren var vaska
og at hans åsyn i døden
syntes så fredfull og mild.

Halldis Moren Vesaas

Luke nr 14

Kvardag

Dei store stormane
har du attum deg.
Då spurde du ikkje
kvi du var til,
kvar du kom frå eller kvar du gjekk,
du berre var i stormen,
var i elden.
Men det gjeng an å leve
i kvardagen òg,
den grå stille dagen,
setja potetor, raka lauv
og bera ris,
det er so mangt å tenkje på her i verdi,
eit manneliv strekk ikkje til.
Etter strævet kan du steikja flesk
og lesa kinesiske vers.
Gamle Laertes skar klunger
og grov um fiketrei,
og let heltane slåst ved Troja.

Olav H. Hauge

Luke nr 15

Briefing

Gud sa: De små.
La de komme til meg.
Pst, alle små. Over her. Still i kø
små hender silkesokker tanker
lys og luft små ord og gjerninger
små hus små land små dyr og blomster
revebjelle og linnea. De store
lar vi seile. Alle små
velkommen vær. Ikke så redde da.
Kom så.
Kom så. Og ta kanarifuglen med
for nå må vi tenke litt
på det som skjer. Vi må
bli sterkere på jorden støere
på bena ellers tar de oss
og putter oss i sekken
alle sammen – efter tur
hver silkesokk hver skygge lys og luft
alt som gjør jorden grønn
og himlen blå
små hus små land små brev
og små bokstaver bier
og maur og metemark
blås ikke bort men bli
hvor dere står.
Pass godt
på hodene.
Slipp ikke taket. Husk på
at jorden snurrer
rundt og rundt
og rundt og rundt
og alt som er
kommer igjen
- også jeg. Sa Gud.

Rolf Jacobsen

Luke nr 16

Alt er så nær meg

Alt er så nær meg
denne velsignede dag.
Svaberget ligger
åpent med rolige drag.
Havbrisen vugger
vennlig den duftende tang.
Alt er så nær meg
ennå en lykkelig gang.

Barndommens vekster
gror i hver fure og sprekk
med sin kjente
blide og rørende trekk.
Går her en liten
pike fremdeles hver kveld
og plukker blomster
og snakker høyt med seg selv?

Lenge var jorden
øde og himmelen tom.
Dypt i mitt hjerte
åpner seg rom etter rom.
Alt som er nær meg
gir meg et klarøyet svar.
Nå kan jeg rekke
hånden til henne jeg var.

Inger Hagerup

Luke nr 17

Lyset

Kjære, alt som du viser meg no
– så utenkt som mangt av det er –
kan det vel hende eg ikkje forstod
om du ikkje var meg så kjær.

Eg stansa vel uviss, utan svar,
som framfor eit ukjend land,
om ikkje min kjærleik til deg var
for meg som ei lykt i mi hand.

Den lyser meg fram, så eg kan gå inn
og gjere meg kjend i kvar krok.
Det er ikkje sant at kjærleik gjer blind.
Kjærleik gjer klok.

Halldis Moren Vesaas

Luke nr 18

Arbeidsløs jul

Vi som er dømt til livet
i gråbeingårdenes by
feirer idag en solfest
for ham, som er født påny.

Vi har fått tyve kroner
å feire hans komme med!
For dem har vi kjøpt en julegran
og en hel sekk ved.

For dem har vi kjøpt en bayer
og et stykke hestekjøtt.
Det siste skal minne om stallen,
hvor frelseren blev født.

De fattiges herre og mester!
Det var ikke godt for ham.
Han hengtes tilslutt på korset
midt mellem synd og skam.

Godt det er bare en skrøne
at Kristus er kommet påny.
Så blir det en fattig mindre
å nagle på kors i vår by.

Vi i de mørke gater
feirer idag en fest.
Til jul får vi tyve kroner,
til påske: Korsfest! Korsfest

Rudolf Nilsen

Luke nr 19

Jeg ser ditt ansikt

Jeg ser ditt ansikt
i stillheten på et torg om ettermiddagen
i det gule vinduet i et tog som passerer
i kinosalens blå bevegelse
jeg ser ditt ansikt
i drømmens revner når natten har eksplodert
i speilets hjørne før rommet brenner ned
i elvens skygge der strømmen snur.

Jeg ser ditt ansikt
i alle ansikter
ditt ansikt er lyse
ditt ansikt er mørke
dine trekk
ennå ikke formet
ditt blikk
ennå ikke løftet.

Jeg ser ditt ansikt
i min elskedes pust
og alltid snur du deg bort
og alltid ser du meg i øynene.

Lars Saabye Christensen

Luke nr 20

Det er ingenting i verden så stille som sne

Der er ingenting i verden så stille som sne,
når den sagte gennem luften daler,
dæmper dine skridt,
tysser, tysser blidt
på de stemmer,
som for højlydt taler.

Der er ingenting i verden af en renhed som sne,
svanedun fra himlens hvide vinger.
På din hånd et fnug
er som tåredug.
Hvide tanker tyst i dans sig svinger.

Der er ingenting i verden, der kan mildne som sne.
Tys, du lytter, til det tavse klinger.
O, så fin en klang,
sølverklokkesang
inderst inde i dit hjerte ringer.

Helge Rode

Luke nr 21

I rörelse

Den mätta dagen den är aldrig størst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färdmen
det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast.
Där älden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen där man sover blott en gång.
Blir sömnen trygg och drömmen fyld av sång.

Bryt upp! Bryt upp! Den nya dagen gryr!
Oändligt är vårt stora äventyr!

Karin Boye

Luke nr 22

Når du sover

Når du sover,
våker natten som en trofast
negertjener ved ditt leie.
Hvor ditt sinn er trygt og bofast
når du sover!

Menn'sker strir i
åndedrettets blide dagblest.
Alle er på veien hjem.
Når du sover, er du alltid
en av dem.

Tiden rygger
i ditt ansikt. Barnesmil i
drømmen om i morgen tidlig
streifer mykt din ene munnvik,
når du sover.

Når du sover,
synker hardt et skamsting i meg.
Og jeg stryker lett ditt kinn.
Fine menneske, tilgi meg
når du sover.

Kolbein Falkeid

Luke nr 23

Kjærlighetsdikt etter frostnettene

Den lille uro
i rimhvite skoger:
Et rådyrhode
speilt i isen
i demringens matte tinn-lys.

Men vinteren har allerede låst.
En skygge av liv
formørker et øyeblikk
speilbildet av froststjerner
i nattisen.

Så løfter dyret hodet
og lytter, værer
etter rennende vatn…

Hans Børli

Luke nr 24

Betlehems stjärna

Gläns över sjö och strand,
stjärna ur fjärran,
du som i Österland
tändes av Herran.
Stjärnan från Betlehem
leder ej bort, men hem.
Barnen och herdarna
följa dig gärna,
strålande stjärna,
strålande stjärna.

Natt över Judaland,
natt över Sion.
Borta vid västerrand
slocknar Orion.
Herden, som sover trött,
barnet, som slumrar sött,
vakna vid underbar
korus av röster,
skåda en härligt klar
stjärna i öster.

Gånga från lamm och hem,
sökande Eden.
Stjärnan från Betlehem
visar dem leden
fram genom hindrande
jordiska fängsel
hän till det glindrande
lustgårdens stängsel.
Hän till det glindrande
lustgårdens stängsel.

Armar där sträckas dem,
läppar där viska,
viska och räckas dem,
ljuva och friska:
Stjärnan från Betlehem
leder ej bort, men hem.
Barnen och herdarna
följa dig gärna,
strålande stjärna,
strålande stjärna.

Viktor Rydberg