Med 46.000 forsikrede hunder er Gjensidige en av de største aktørene innen hundeforsikring i Norge. Nå er de bekymret for at økt fokus på utseende og profitt fører til sykere hunder.

Gjensidige har nå tatt initiativ til et seminar med veterinærmiljøene og Norsk Kennel Klub om helsefarlig raseavl. De vil ikke sitte passivt og se på at norske hunder blir stadig sykere på grunn av rå fokusering på utseende og profitt.

Dette er hva veterinær fagsjef i NKK, Astrid Indrebø skriver om avl:

• Bamse ble 15 år.

• Hans siste sykebesøk hos dyrlegen var for 14 år siden da han hadde skåret seg i poten.

• Han var norsk og svensk utstillingschampion.

• Han var en selvskreven leder i hundeflokken med sin ro og verdighet; det ble aldri noe bråk når Bamse var tilstede.

• Han var barnas beste venn og deltok med rolig og bestemt overbærenhet i valpeoppdragelsen.

• Men hans sunnhet og mentale styrke døde med han – han ble aldri brukt i avl.

• For Bamse hadde svak HD på den ene siden.

Er dette fornuftig avlspolitikk?

Hva om avlspolitikken blir omskrevet på en fornuftigere måte???

• Bamse ble 15 år.

• Hans siste sykebesøk hos dyrlegen var for 14 år siden da han hadde skåret seg i poten.

• Han var HD-fri.

• Han var en selvskreven leder i hundeflokken med sin ro og verdighet; det ble aldri noe bråk når Bamse var tilstede.

• Han var barnas beste venn og deltok med rolig og bestemt overbærenhet i valpeoppdragelsen.

• Men hans sunnhet og mentale styrke døde med han – han ble aldri brukt i avl.

• For Bamse fikk "bare" 2.premie på utstilling...

Er dette fornuftig avlspolitikk?

Hva er viktigst å prioritere, utstilling eller sunnhet

Moderne hundeavl .

Pelsfargegenitikk  av Hanna Helgeland

 

Avl i små populasjoner

Artikkel av genetiker Frode Lingaas (1993)

I Norge er det i dag registrert bortimot 200 ulike hunderaser.Hovedtyngden av disse rasene ligger i størrelsesorden 200-400 nyregistreringer i året. I over 50 raser registreres det mindre enn 10 nye valper i året, dvs. bare ett til to kull. Det er klart at avlsarbeidet i så små raser krever systematisk og god planlegging hvis en skal unngå problemer.

 

I prinsippet er det to årsaker til at vi vil unngå at rasene blir for små (tallmessig). Den første er at vi ikke ønsker å miste genetisk variasjon og dessuten er vi redd for å få problemer pga. innavl. 

 

Tap av genetisk variasjon - reduserte muligheter til avlsmessig fremgang!

 

Formålet med et systematisk avlsarbeide er vanligvis at en ønsker å forbedre en egenskap. Framgangen skjer ved at en velger ut de genetisk beste dyra og sørger for at disse får flere avkom enn de andre. Forutsetningen for å få framgang for en egenskap er derfor at det finnes noen dyr som er bedre enn de andre. Hvis alle dyra genetisk sett er like er det umulig å finne noen som er bedre enn de andre. Gjennom en nær innavl eller en nær linjeavl er konsekvensene at dyra genetisk sett blir mer like. Dette er godt kjent for de som driver med hundeavl fordi linjeavl og innavl er vanligvis begrunnet med at en ønsker å festne egenskaper i en linje eller en rase. Det som har skjedd når en har klart å festne en egenskap i en linje/rase er altså at en har mistet den genetiske variasjonen for egenskapen. Vanligvis er det detaljer knyttet til eksteriøre trekk som en ønsker å festne, og ofte kan man se gode effekter av linjeavl på slike egenskaper. For så vidt skulle det ikke være noe galt i å miste den genetiske variasjonen for enkelte eksteriøre trekk under forutsetningen av at en kunne være sikker på at en har nådd det best tenkelige, og at man er sikker på at ingen i fremtiden skulle ønske å forandre på egenskapen. Problemet er at det samme skjer med alle andre egenskaper; vi mister genetisk variasjon for alle andre synlige og usynlige egenskaper.

Eksempelvis kan en tenke seg at en plutselig blir klar over at en sykdom som HD (hofteleddsdysplasi) er blitt ganske vanlig i rasen. Hvis en har vært uheldig kan en i liten rase gjennom innavl ha mistet mange av de viktige genene som har betydning for å unngå HD, og muligheten for å få avlsmessig fremgang vil derfor også bli mindre.

 

Et spesielt ansvar hviler på de som har ansvaret for avlsarbeidet i de norske hunderasene . I de siste årene har det vært en stadig sterkere fokusering på betydningen av bevaring av genressurser. Innenfor andre husdyrslag som f.eks. storfe og laks har en fått mye kritikk for at en ikke har tatt vare på de nasjonale genressursene. De gamle rasene/stammene er blitt svært fåtalligemed fare for å bli utkonkurrert av utenlandske raser. Når rasene blir for små vil en lett kunne få en tendens til festning av gener (såkalt genetisk drift). En festning av noen gener vil selvfølgelig være at en mister de alternative genene fra rasen. Positive trekk som karakteriserte norske husdyr og hunderaser vil derfor på sikt kunne bli utvannet, og det en står igjen med er bare deler av det en opprinnelig hadde.

 

Problemer i kjølvannet av innavl

-mulig økt frekvens av defekter

Ved for dårlig planlegging vil en også kunne få problemer med innavl i enkelte raser, og det er derfor viktig å følge med og kontrollere at innavlsgraden ikke blir for høy. Årsaken til at vi ikke ønsker innavl er at dette erfaringsmessig har uheldig konsekvenser for en rekke ulike egenskaper. Vi vet at ved innavl får vi en opphopning og fiksering av homozygote genpar (dvs. at de to genene i hvert genpar har en tendens til å bli helt like). Ettersom det i en dyreart nesten alltid vil finnes gener med uheldig effekt eller gener som kan gi defekter vil en ved en homozygotisering (dvs. når de to genene i hvert genpar blir like) før eller siden få en utspaltning av slike gener. Dersom slike minusgener ikke fantes i en rase ville teoretisk sett ikke innavlen ha noen direkte negativ effekt, men vanligvis vil det før eller siden dukke opp problemer.

Hvor store raser bør vi ha?

 

Begrepet effektive individer

Begrepet effektive individer er brukt for å karakterisere en avlsmessig "optimal" rase der en har like mange hannhunder og tisper i avl, der alle dyra får like mange avkom og parringen er tilfeldig, dvs. det er ikke systematisk linjeavl/innavl.  Årsaken til at en har innført et slikt begrep er at avlsopplegget i de ulike rasene er svært ulikt. I to raser der det registreres f.eks. 100 hunder i året vil den effektive rasestørrelsen være vesentlig forskjellig hvis man i den ene rasen bruker halvparten av alle hannhunder i avl, mens en i den andre bare bruker 10 % av hannhundene. Fordi enkelte hannhunder (og tisper) får mange flere avkom enn andre vil antallet avlsdyr i bruk måtte være høyere en hundre for å få et effektivt antall på 100.    

 

Minimumsgrense??

Det er vanskelig å få noen til å definere grensen mellom små og store populasjoner. Antagelig ligger den anbefalte minimumsgrensen ett sted i nærheten av 60-70 effektive individer. Ved en sterkere bruk av hannhunder enn tisper ville dette kunne oppnås ved ca 20 hannhunder og 70-100 tisper i avl. Dette vil føre til en økning i innavlskoeffisienten pr. generasjon på 0,83 % til 0,71%. Med tanke på at hovedtyngden av norske hunderaser har 200-400 nyregistreringer i året kan det se ut til at en ligger noenlunde brukbart an. Det er i denne forbindelsen viktig å huske på at hundene registreres på kullbasis, og at antall nyregistreringer ikke nødvendigvis er noe godt uttrykk for den effektive populasjonsstørrelsen. Det avhenger selvsagt av hvor mange hannhunder og tisper som ligger bak dette tallet. Dersom en regnermed i gj.sn 5 valper pr. kull, vil altså de fleste hunderasene ligge mellom 40-80 kull i året.  Dersom man regner med ett kull i året på tispea trengs det mellom 40 og 80 tisper. Vanligvis vil antallet hannhunder være mye lavere og vi ser av dette at en god del av disse hunderasene kan ligge ned mot eller under den minste anbefalte populasjonsstørrelsen.  

Det er altså viktig og sørge for at så mange som mulig av hundene i små populasjoner blir brukt i avl og at det er en så jevn fordeling mellom hannhunder og tisper som mulig . I ekstremt små populasjoner har det således vært anbefalt at det fra hver tispe kan gå videre en hannhund i avl,  mens det fra hver hannhund blir brukt en tispe. Det er vanskelig å tenke seg hvordan dette skulle kunne reguleres rent praktisk i en hunderase, og slike tiltak passer best hos forsøksdyr og andre kontrollerte forsøk.

Det er også viktig å huske på betydningen av å unngå såkalte avlsmessige flaskehalser. Med en flaskehals menes det at i en enkelt generasjon brukes et mye mindre antall avlsdyr enn det som er vanlig. I slike tilfeller vil vi kunne få en sterk innavl, og selv om vi oppformerer antall individer igjen, vil flaskehalsen være meget bestemmende for fremtidig innavl.

Hvilke muligheter har vi så for å kontrollere og regulere innavlen i små hundepopulasjoner? Når det gjelder de miste populasjonene, vil det være nesten umulig å holde innavlsøkningen på et akseptabelt nivå. Dersom man velger en svært liten rase er en derfor nødt å akseptere at det drives et sjansespill. Før eller siden vil det dukke opp recessive defektgener i "dobbel dose" og en vil få ett problem. En er da straks inne i en ond sirkel, for under forsøk på å avle seg ut av dette problemet er en nødt å arbeide med en enda mindre populasjon. Dermed fare for ytterligere økt innavl og fare for opptreden av nye problemer.

Av praktiske tiltak i en liten hundepopulasjon gjelder det selvsagt i første rekke og unngå at hunder som er nært beslektet blir paret. Vanligvis anbefales det ikke å systematisk pare sammen dyr som er nærere beslektet en 3 ledd, dvs. helst mindre beslektet enn kusine. Videre er det viktig å sette opp generelle retningslinjer for i hvor stor grad en hannhund eller ei tispe kan brukes i avl. En mye brukt anbefaling i denne sammenheng er at en hannhund i en liten rase ikke bør være far til mer enn 5 % av fødte valper i rasen i hundens egen generasjon. I større raser bør dette tallet reduseres til 2 %.

I blant vil enkelte ha vanskelig for å akseptere slike grenser. Det føles kanskje bittert at en høyt premiert hund må tas ut av avl i ung alder. Vi skal imidlertid huske på at det som kjennetegner ett godt avlsdyr er at det har evnen til å få gode avkom, og ikke nødvendigvis at det selv er så fenotypisk godt.  Det er derfor ingen argumenter for å bruke en slik hund i årevis. Er hunden avlsmessig av høy kvalitet vil den nemlig i løpet av få år ha fått avkom som vil (bør) være enda bedre.

En annen måte å utvide den effektive populasjonen på er selvsagt vedsamarbeid med utenlandske rasehundklubber. Ved en utveksling av hunder eller sæd vil en kunne utvide populasjonen betraktelig. Ulempen er at en mister litt av kontrollen med avstamning til de importerte dyrene. Selv om det er en del defekter "på lur" hos enkelte norske hunderaser vil ofte problemene være større i utlandet. I de helt minste hunderasene er det helt nødvendig å stadig tilføre nytt genetisk materiale fra utlandet.

Hvilke tiltak en skulle sette i verk må i første rekke være opp til hundeorganisasjonene, dvs. i første rekke NKK og raseklubbene. En kunne f.eks. sette ett tak for antallet registrerte valper etter de mest brukte hundene, noe som også praktiseres i enkelte raser.

Tabellen viser hvordan ulike forhold mellom hannhunder og tisper slår ut på det effektive antallet i en rase.  

Om RAS - små hundpopulationer

Avelsstrategi för små hundpopulationer
Rasspecifika avelsstrategier (RAS) är en handlingsplan för aveln inom en specifik ras. Vid avel inom små populationer styrs rasutvecklingen oftast till största delen av utländska uppfödare. Möjlighet att skapa en inhemsk population med inverkan på rasens internationella utveckling saknas inom överskådlig framtid. RAS för dessa raser bör därför prioritera konsumentnära mål såsom individens hälsa och funktion samt låg inavel utan hänsyn till populationsstorlek. Avelsstrategin gäller tillsvidare eller tills rasklubb presenterar alternativ rasanpassad strategi som kan fastställas.

Kunskap
Var uppfödare inom en ras bör ha kunskap inom följande områden:
• Rasens historiska bakgrund och utveckling (inom men framförallt utom Sverige)
• Aktuell populationskunskap, dvs nuläge för rasen
• Målinriktningar och prioriteringar för framtiden

Vägledande dokument
Svenska Kennel Klubs (SKK) grundregler punkt 2, SKKs avelspolicy, Avelskommitténs policyuttalanden (i juni-04 gällande: medfött navelbråck/ljumskbråck, grava dysplaster, demodex, nära släktskapsavel) och ”Avelsboken – Om strukturer och möjligheter inom hundaveln” ur SKKs bokserie Hunduppfödaren.

Underlag för bedömning
Eftersom rasutvecklingen i numerärt små raser, via importer, till stor del styrs av uppfödare utanför Sverige bör kunskap om dessa uppfödares avelsmål och avelsresultat inhämtas. SKKs rasdata kan ge härstamningsuppgifter, mentalbeskrivningsprotokoll, prov- och utställningsresultat samt centralt registrerade veterinärdata.

Prioriterade områden

•Hälsa och funktion
Hundens hälsa och välbefinnande skall alltid komma i första hand, dvs störst hänsyn skall tas till hälsostörningar som förorsakar stort lidande hos hunden. Prioritera avel som gynnar avkommans möjlighet till ett långt liv utan hälsostörningar.
Prioritera exteriör avel som gynnar god funktion.
Avelsdebuten bör ske tidigast vid den ålder då hunden uppvisar en vuxen individs beteende (mentalitet) men också vid den ålder då hunden med stor sannolikhet hunnit utveckla för rasen kända hälsostörningar. I annat fall bör information inhämtas om föräldradjurens hälsostatus vid lämplig ålder.

• Avel för mentala egenskaper anpassade till rasens funktion och samhällets krav
”Till avel skall endast användas hundar som ej uppvisar beteendestörningar i form av överdrivna rädslereaktioner eller aggressivt beteende i oprovocerade eller för hunden vardagliga situationer” (SKKs grundregler punkt 2:5).

•Låg andel av nära släktskapsparningar
Importera avelsdjur med låg grad av släktskap till befintliga avelsdjur. Undvik kraftig inavel, avelsdjur bör inte vara närmare besläktade än kusiner (inavelsgrad högst 6,25 % räknat som ökning över fem generationer). Som genomsnittlig nivå i en ras (population) eftersträvas en inavelsnivå understigande 2,5 % (beräknad över 5 generationer), dvs en inavelsstegring på högst 0,5 % per generation. Tänk på att för importerade djur registreras endast en treledsstamtavla i rasdata varför inavelsnivån vanligen blir underskattad.

• Naturlig fortplantning
”Att till avel endast använda hundar som kan fortplanta sig på naturligt sätt” (SKKs grundregler punkt 2:6)

Svenske klein- og mittelspitzklubbens RAS.

For å finne den svenske buhundklubbens RAS, gå inn på siden, klikk på Information og klikk på RAS.

Naturens skydd av ärftlig variation

 

 

Inledning

 

Under senare år har genetiska hälsoprogram och rasspecifika avelsstrategier varit högaktuella diskussionsämnen inom hundaveln. Varför behövs då genetiska hälsoprogram? Vilka grunder måste avelsstrategier vila på för att ärftliga störningar skall kunna undvikas? I naturen finns vare sig speciella program eller strategier för genetisk hälsa och ändå håller sig vilda djurstammar normalt friska över mycket långa tidsperioder. Orsaken till de störningar som drabbar våra hundar är att uppfödare av okunnighet bryter ned de skydd mot genetiska skador som skapats i naturen som en följd av naturligt urval.

 

Cellen

 

Ett däggdjurs kropp är sammansatt av många miljarder olika celler. Men länken mellan generationerna utgörs av en enda cell – den befruktade äggcellen. Var och en som ägnar sig åt avel behöver därför veta något om hur äggcellen och dess skydd mot ärftliga skador fungerar.

 

 

Gener – proteinrecept

 

Genernas grundläggande funktion är att fungera som recept för hur cellerna skall bygga alla de tusentals olika proteiner som krävs för normal utveckling och livskraft. Vi behöver alla med nödvändighet ha skelett, muskler, nervsystem, lever, njurar och andra inre organ. Likaså behöver vi en rad hormoner och enzymer för att alla kroppsfunktioner skall fungera normalt. Det enklaste vore därför om alla genrecepten förblev oförändrade. Men alla varelser lever i en föränderlig värld och i ständig konkurrens eller under hot från yttre fiender. För att klara av att anpassa sig till sådana yttre omständigheter måste djurs egenskaper kunna ändras. Gensystemet behöver därför ha en viss förmåga till förnyelse och anpassning. På cellnivå är hotet från yttre fiender extremt. Mängder av mikroorganismer gör ständiga försök att attackera. Genom mycket snabba generationsväxlingar kan de hinna prova mängder av olika vägar för attack under ett djurs livstid. För att försvara sig mot sådana attacker behöver varje individ ha ett personligt försvar som är så unikt som möjligt.

 

Gensystemet är därför underkastat tre olika till synes oförenliga krav:

 

A.   Stabilitet för att garantera att alla   organsystem fungerar korrekt

B.   Balanserad variation av hela djurstammar för långsiktig anpassning av arter till fortgående miljöförändringar

C.  Individuell variation för att skydda individen mot sjukdomsangrepp

 

Under de första ca 3000 miljoner åren av liv på jorden fanns bara encelliga organismer. Till att börja med förökade de sig genom enkel delning och utan könlig förökning. DNA-molekylen, arvsmassans grundelement, är normalt en mycket stabil kemisk förening som genom dubblering förs i lika mängder till var och en av de nya cellerna efter en celldelning. Efter en sådan delning får de båda nya cellerna identiskt lika arvsmassa. Med identiskt lika arvsmassa hos alla individer kan ingen ärftlig anpassning ske till omgivningsförändringar. Skulle det ske någon större förändring i DNA-molekylerna kan själva livsförutsättningen för cellen skadas så att cellen dör. En enkel uppsättning av DNA-molekyler eller kromosomer är därför inte gynnsam för utveckling av annat än relativt enkla organismer.

 

 

Kön

 

Naturen löste så småningom problemet med sårbarheten i de enkla gensystemen genom att skapa dubblerade system. Två celler med vardera lika gensystem slog sig samman till en enda cell med en cellkärna där deras samlade arvsmassa lagrades. Därmed kom det att bildas celler som hade dubbletter av varje enskild gen eller proteinrecept. Celler av det slaget är inte lika känsliga för enstaka skadade gener. Det finns ju alltid en dubblett som förhoppningsvis är normal och kan svara för att rätt protein kan produceras i tillräckliga mängder.

 

Celler med dubblerade gensystem kan inte längre förökas genom enkel delning. De måste, för att nästa generations gensystem skall bli normalt, först halvera sitt eget DNA i nya celler som sedan kan smälta samman och bilda en ny cell med det normala antalet dubblerade kromosomer och arvsanlag. Naturens lösning på det problemet var att skapa två kön och specialiserade könsceller med en enkel uppsättning av kromosomer. En av de viktigaste fördelarna med två kön är således att skapa ett skydd mot skador i enskilda gener.

 

Två kön har dessutom en annan viktig fördel. I det stadium då könsceller bildas snor sig delar av kromosomtrådarna om varandra och byter delar – så kallad överkorsning. Tack vare överkorsningarna kan nya genkombinationer ständigt bildas hos alla varelser med två kön. Nya genkombinationer ger möjligheten att generation för generation skapa individer med allt större förutsättningar att överleva även i miljöer som ständigt ändras.

 

Även om de flesta kromosomförändringar är skadliga så gäller det inte alla. Om det protein som en gen bär receptet till bara förändras lite genom en genförändring – en så kallad mutation – så fungerar det ny proteinet kanske bra trots förändringen. I vissa fall kan det till och med visa sig att förändringen medför fördelar. Det kanske inte sker direkt, men efter någon eller några generationers överkorsningar kan den förändrade genen bidra till att öka individers livskraft. Den kommer då att förökas genom att bärarna får fler avkommor än genomsnittet och så införlivas den nya genen med djurstammens genmassa.

 

 

Parbildning begränsar avkomma

 

Det har visat sig genom årmiljonerna att skapandet av två kön var en nödvändig förutsättning för utveckling av mer komplicerade varelser. Alla däggdjursarter är utan undantag tvåkönade.

Två kön är dock inte helt problemfritt. Det nya könet, hanarna, producerar väldiga mängder med könsceller och kan para sig med ett stort antal honor. Därmed återuppstår risken för att gener från en och samma individ skall dubbleras hos framtida avkommor. Naturens sätt att lösa det dilemmat i en rad arter har varit att skapa mer eller mindre fasta parbildningar. Det spelar i det sammanhanget ingen roll om parbildningen bara varar under en fortplantingssäsong eller om den är livslång. Effekten blir i bägge fallen densamma. Den enskilda hanen kan inte under sitt liv producera fler avkommor än en enskild hona kan föda. Parbildning är naturens genialt enkla sätt att undvika det vi inom husdjursaveln brukar kalla för Matadorer.

MHC – individens ID-kort

 

Om kroppens alla celler skall kunna samarbeta och försvara sig mot omgivningens faror måste de känna igen varandra. Det är nödvändigt att kunna avgöra vem som är vän och vem som är fiende. Varje enskild cell behöver helt enkelt en identitetskod. Den koden bör vara så lika som möjligt för alla celler hos en enskild individ men samtidigt så unik som möjligt för varje individ. I annat fall kan sjukdomsalstrare som lyckats knäcka koden hos en individ snabbt sprida sig till andra och göra också dem sjuka.

 

Naturens lösning på det problemet har varit att skapa en speciell uppsättning gener i det så kallade MHC-komplexet. MHC är förkortning av Major Histocompatibility Complex, dvs ett gensystem som gör att vävnader i kroppen inte angriper varandra. MHC-generna är grunden för vårt immunförsvar och spelar dessutom stor roll i fortplantningen.

 

Genom att bidra till speciella proteinstrukturer på cellytan skapar MHC-generna den individuella koden som alla celler hos en individ bär. Cellerna kan avläsa varandras kod. De kan utan risk samarbeta med celler som bär samma kod. Skulle celler med annan kod komma in i kroppen så tas de om hand av särskilda skyddsvakter, så kallade T-celler eller mördarceller. T-cellerna simmar runt i kroppen och avläser koden hos de celler de träffar på. Celler som då bär fel kod dödas av T-cellerna. MHC-generna blir därmed, tillsammans med T-cellerna, ett av kroppens viktigaste försvar mot främmande och kanske fientliga celler.

 

En konsekvens av detta sätt för immunförsvaret att arbeta är att generna i MHC-komplexet bör variera så mycket som möjligt från individ till individ. Ju mer unik kod en individ bär desto starkare skydd har den mot sjukdomsalstrande angrepp. Om nu närbesläktade individer parar sig med varandra så leder det automatiskt till minskad ärftlig variation. Ju närmare besläktade de individer är som paras desto torftigare blir koden och desto större risker utsätts individen för.

 

 

Genetiska doftsignaler

 

Naturen har skapat ett speciellt skydd också mot risken för alltför stark uttömning av ärftlig variation i MHC-komplexets gener. Återigen är lösningen genialt enkel. Generna i MHC-komplexet medverkar vid uppbyggande av de doftämnen som kallas feromoner. Feromonerna ger genom sin doft starka sexuella signaler. Tack vare dem kan djur av alla slag också lukta sig till tänkbara parningspartners genuppsättning i MHC-komplexet. Det har visat sig att konsekvensen av det är att djur alltifrån insekter till däggdjur därmed undviker att para sig med individer som har alltför lika genuppsättning i MHC-komplexet. Ett naturens sätt att undvika nära släktskapsavel för att bevara så mycket variation som möjligt i den viktiga identitetskoden. Men det skyddssystemet fungerar bara så länge det verkligen finns gott om parningspartners att välja bland. Blir urvalet alltför torftigt så kan hondjur välja att para sig med närbesläktade hanar. En dräktighet med inte fullt så bra skyddad avkomma är bättre än ingen alls.

 

När tikarna klart markerar att de är ovilliga att para sig med en viss hanhund så är det en signal som är värd att lyssna till. Tiken ”vet” bättre än uppfödaren om hanens MHC-gener passar med hennes eller inte. Tvångsparningar är ett effektivt sätt att bryta sönder denna naturens skyddsmekanism mot genetiskt utarmning av ärftlig variation i ett av djurens viktigaste gensystem.

Fruktsamhet

 

Flertalet känner väl till att stark inavel både leder till ökande känslighet för infektionssjukdomar och sjunkande fruktsamhet. Vad har då immunförsvaret och fruktsamheten gemensamt som gör att inavel påverkar dem samtidigt.

 

Skydd mot bortstötning av foster

 

Alla känner väl till de problem läkarna har vid transplantation av organ från en människa till en annan. Grundorsaken är att de främmande organen har en annan ID-kod, dvs andra gener i MHC-komplexet. Kroppens immunförsvar känner av det och försöker göra sig av med den främmande vävnaden. För att undvika det försöker man dels få organ från individer som är genetisk så lika mottagaren som möjligt. Men dessutom använder man starka cellgifter för att blockera immunförsvaret så att det främmande organet inte stöts bort.

 

Ett nybefruktat ägg har till 50 % andra gener än sin mamma. Konsekvensen är att dess ID-kod inte är lika mammans. Därför borde också det befruktade ägget stötas bort som främmande vävnad och omöjliggöra graviditeter eller dräktigheter. Återigen har det naturliga urvalet skapat en lösning. Ett särskilt proteinsystem utvecklas i mammans blodsystem med uppgift att blockera immunförsvarets möjligheter att angripa fostret. Det skyddar sedan fostret mot bortstötning under hela tiden fram till födelsen. Sannolikt är en del av bakgrunden till att förlossningen kommer igång att skyddet inte längre orkar hålla emot när mängden fostervävnad blir för stor.

 

Skyddet mot bortstötning av fostret har en negativ bieffekt. När förlossningen är över har all fostervävnad försvunnit ur mammans kropp. Men skyddsproteinet är fortfarande kvar och det tar 2-3 dagar att bryta ned det. Under den tiden blockeras stora delar av mammans eget immunförsvar. Hon är därför extremt känslig för infektioner några dygn efter förlossningen.

 

Man skulle kanske vänta sig att foster med gener som var så lika som mammans borde ha fördel av det. Men om generna blir alltför lika uppstår två problem. Livmoderväggen kan då inte skilja mellan en befruktad äggcell och vilken annan cell som helst. Det ger minskad stimulans till att alls bilda en fosterkaka som koppling mellan foster och livmoder. Dessutom kan själva förlossningen försvåras därför att bortstötningsprocessen med förlossningsverkarna blir försvagad. Det enskilda ägget har därför ett dubbelt ”intresse” av att dess identitetsgener inte är alltför lika mammans gener i MHC-komplexet. Dels kommer fostret att få en bättre start i livmodern och dels kommer det stärkta immunförsvaret att gynna individens livskraft efter födelsen.

 

Äggets val av spermie för befruktning

 

Har då ägget någon möjlighet att påverka hur dess genuppsättning kommer att se ut efter befruktningen? Den som sett bilder av en äggcell strax före befruktningen vet att den är omsvärmad av stora mängder av spermier. Det är inte så att det är en slump eller ett naturens obegripliga överflöd att hanen lämnar miljontals spermier vid parningen. Det garanterar att det finns stora mängder av spermier som kommer fram till ägget. Med hjälp av MHC-komplexets ID-gener kan sedan ägget välja att låta sig befruktas av en spermie som ger det blivande fostret maximal chans att fungera i livmodern och ett fullgott immunförsvar när den väl är född.

 
Det låter kanske märkligt att ett obefruktat ägg skulle kunna välja spermie för befruktning. Men befruktningen sker inte genom att en spermie med våld tränger in i ägget utan genom att cellväggen i ägget öppnas så att spermien kan överföra sitt DNA-innehåll till ägget. Ägget tar aktiv del i befruktningsprocessen genom öppna väg för en lämplig spermie. Mekanismen har liknande funktion som den som finns hos ett stort antal korsbefruktande växter. Om växtens egna pollen hamnar på de egna blommornas märken så hindrar ett enzym tillväxten av pollenslangarna så att de inte kan tränga ned genom stiftet. Många växter har på detta sätt ett skydd mot den starkaste formen av all inavel – självbefruktning. Däggdjurens stora spermiemängd får samma funktion. Genom äggets valmöjligheter kan skadlig dubblering av gener i MHC-komplexet förhindras. Vid stark inavel blir dock spermierna alltmer lika varandra så att urvalet av spermie för befruktning får allt mindre möjligheter att bidra till att upprätthålla ärftlig variation i immunförsvaret.

 
Den mycket stora mängden spermier vid varje parning kom tidigt att betraktas bara som ett naturens obegripliga överflöd. Det behövs ju egentligen bara en spermie för en befruktning. Processen borde kunna rationaliseras. Inom nötkreatursaveln har man gått så långt att en spermados vid artificiell insemination bara innehåller ca 1/100-del av den normala spermiemängden vid naturlig parning. Det är helt givet att möjligheten för ett visst ägg att välja den mest lämpade spermien måste komma att påverka äggets möjligheter att välja spermie för befruktning. När det gäller människan själv har man gått ännu ett steg längre. Där används sk mikroinjektion av en enskild spermie för att befrukta ägg när naturlig befruktning inte fungerar. Här skalar man bort alla skyddsmekanismer för bevarande av viktig ärftlig variation. Vilken spermie som är ”lämplig” avgörs genom en titt i mikroskop och med ledning av om spermien ser normal ut och rör sig normalt. Alla möjligheter att avgöra om spermiens och äggets gensystem matchar varandra för att skapa en frisk och livskraftig individ är borta. Det faktum att man inte på enskilda individer omedelbart och enkelt kan se de negativa effekterna av sådant våld är inte ett bevis för att det är oskadligt. Naturen arbetar normalt med anpassning i små steg som var för sig kan förefalla obetydliga men som sett över många generationer kan få betydande verkningar. Det går därför inte att på bara en eller några få generationers erfarenhet dra slutsatsen att det är helt betydelselöst att omintetgöra de naturliga skyddsmekanismerna för att upprätthålla ärftlig variation.

 

 

Överskott av ägg vid varje parning

 

Hos flerfödande djur finns en annan och enklare mekanism för att främja livskraften hos fostren. Antalet ägg som avges från äggstockarna och är tillgängliga för befruktning är ofta avsevärt större än det antal foster som hondjuret normal kan föda fram. Det kan röra sig om upp till det dubbla antalet. Om parningen sker vid lämplig tidpunkt befruktas alla äggen. Sedan sker något som närmast kan liknas vid leken ”hela havet stormar”, dvs äggen börjar konkurrera om de platser som finns tillgängliga i livmoderhornen. Ägg som av olika skäl är försvagade, exempelvis genom dubblerade defektgener med allvarlig verkan på tidigt fosterstadium, konkurreras ut. Men tack vare att antalet befruktade ägg är större än antalet ungar som kan födas fram leder sådana genskador inte till omedelbart minskad fruktsamhet. Finns det tillräckligt med vitala ägg fylls alla platser i livmodern upp även om några ägg har en kraftigt nedsatt livskraft. Resultatet blir att de ungar som föds kommer att vara något mindre inavlade än de hade varit utan konkurrensen. Urvalet kan inte bli lika effektivt som valet bland miljontals spermier, men det leder till att gener med starkt negativ verkan på den tidiga fosterutvecklingen inte kan föras vidare i samma utsträckning som övriga gener.

 

Det naturliga urvalet

 
Många har säkert redan reflekterat över att flera av de mekanismer jag nämnt både har funktionen att skydda ärftlig variation i vissa gensystem och att förhindra skadlig variation i andra. Det vi i dagligt tal kallar det naturliga urvalet tillkommer som en kraft vars syfte är att balansera gensystemet så att dess samlade verkan blir så bra som möjligt. I naturen måste en varelse lära sig att själv skaffa föda och skydda sig mot större fiender än mikrober. Den måste dessutom kunna anpassa sig till omgivningens klimatförhållanden. Om individen skall ha någon betydelse för artens fortsatta utveckling måste den dessutom hitta parningspartner, en eller flera. För hondjuren tillkommer så att de måste klara av hela dräktigheten, förlossning och omvårdnad och uppfödning av ungar. Omhändertagandet av ungar sker ibland med och ibland helt utan hanens medverkan. Långtifrån alla djur klarar av hela den process som vi i daglig tal kalla för det naturliga urvalet.

 
Det är väsentligt för var och en som bedriver avel att förstå att själva grundprincipen för det naturliga urvalet är att under normala förhållanden stabilisera stora delar av gensystemet så att avkomman utvecklas på samma sätt som sina framgångsrika föräldrar. Men i det naturliga urvalets kamp för tillvaron är det normalt inte extremindivider som vinner. Det är de bäst anpassade, genomsnittsindividerna, som har de bästa förutsättningarna att sprida sina gener till kommande generationer. Om det inte vore så att de naturliga förhållandena i djurens omgivning ständigt växlade så skulle det stabiliserande urvalet leda till total förlust av ärftlig variation i många gensystem. Men djur som förlorat sin ärftliga variation kan inte längre anpassas till nya villkor. Naturen kommer därför att främja djur med gensystem som både är tillräckligt stabila för att skapa alla livsviktiga organ men som samtidigt tillåter viss variation hur de utvecklas. Hos de flesta djur finns det avsevärt ärftlig variation i de gener som bestämmer yttre form, storlek, hårlag m.fl. Det är egenskaper som det kan vara fördelaktigt att ändra relativt snabbt om nya fiender hotar, när näringstillgången går ned under längre perioder eller om klimatet förändras.

 
Urvalskrafterna i naturliga djurstammar kommer under alla normala betingelser att vara riktade mot populationens mitt – att främja medelindividen. Ibland händer det att de yttre livsbetingelserna ändras rätt dramatiskt. Temperaturen kan exempelvis falla drastiskt för långa perioder som vid den stora katastrofen för 65 miljoner år sedan som inledde jätteödlornas utdöende. Om förändringar av det slaget inte går alltför snabbt kan individer som i något avseende är extrema och avviker från medeltalet komma att gynnas i stället för medelindividen i populationen. Det kan exempelvis gälla individer med en annan typ av päls som klarar temperaturförändringar bättre vid stora klimatförändringar. Om förändringen inte går för snabbt kommer de att bilda kärnan i den nya population som växer fram och som har de egenskaper som är gynnsamma under de nya villkoren. Sker förändringarna alltför snabbt så överlever kanske inga djur av arten eller så få att den ärftliga variationen snabbt töms som en följd av alltför stark inavel. I bägge fallen dör arten ut. Det är vad som faktiskt har skett med 95-98 % av alla arter som funnits på jorden.

 
I naturen är ett stabiliserande urval, anpassat till små eller långsamma förändringar i de yttre villkoren det normala. De snabba förändringarna är få och flertalet av dem leder till arters utdöende. Den mycket omfattande artdöden som en följd av mänsklig inverkan på jordens miljö är ett tydligt exempel på arters svårigheter att anpassas till snabba yttre förändringar.

 
I husdjursaveln sker ett ständigt urval för ökad avkastning av kött, mjölk eller ägg. Det är de extremt avkastande individerna som har försteg i aveln. Inom hundaveln är urvalet i stor utsträckning baserad på tävlingsresultat. Det innebär att man i aveln föredrar de extrema individerna och inte medelmåttan. Det går ju inte att skapa tävlingar som premierar främst den mest genomsnittliga individen. Ju högre prestationskraven drivs desto mer bagatellartade skillnader kommer att leda till framgång eller bortgallring. I praktiken är det så att människans urval bland husdjuren tenderar att likna naturens urval bland vilda djur under större naturkatastrofer. Konsekvenserna känner vi väl. Problemet är att människors tidsperspektiv är så kort att få funderar över konsekvenserna av aveln på 100 eller 200 års sikt. Om vi vill bevara våra djurstammar friska och produktiva så måste vi lära av vad som händer i naturen och se till att inte ständigt bara premiera extremindivider och begränsa aveln till dem. I annat fall går våra husdjursraser, både raser av produktions- och sällskapsdjur, en bekymmersam framtid till mötes.

 

Sammanfattning och praktiska konsekvenser

 

Det bör vara uppenbart vid det här laget att den allt annat överskuggande orsaken till de ärftliga sjukdomar och defekter som vi ser i alltfler hundraser inte är orsakade av en olycklig slump. De är den direkta konsekvensen av att uppfödare inte känt till och funderat tillräckligt över konsekvenserna av hur hundar används i avel. Den pådrivande kraft som mest av allt lett till försummelser av grundläggande regler för ett sunt avelsarbete är tävlandet vid prov och utställningar som givit enskilda individer en oproportionerlig uppmärksamhet och lett till överanvändning av dem i aveln. Till det kommer att utställningverksamheten stimulerat till en uppsplittring på ett stort antal raser där många av raserna har mycket få individer. När individantalet i avel går under vissa kritiska nivåer sker förlusten av ärftlig variation mycket snabbt. Kritiskt låga nivåer uppnås på bara något eller ett par tiotal generationer, dvs. på så kort tid som 30-50 år. Dessvärre är det också så att i många raser med stort individantal är avelsdjuren få och ofta närbesläktade. Återigen en effekt av övervärdering av enskilda individer med särskilt eftertraktade egenskaper för tävlingsverksamheten.

 

Den som letar efter avancerade program för att komma till rätta med dagens problem i hundavel bör i stället försöka förstå de enkla men grundläggande villkoren i naturens avel med vilda djur.

 

1. Djurstammar måste vara tillräckligt stora för att rymma och behålla en betydande ärftlig variation. Det är dömt att misslyckas i längden om man försöker driva avel med hundstammar som innehåller färre än 100-150 avelsdjur totalt. Det är naturligtvis önskvärt att de är avsevärt större. Svårigheterna med myskoxarna i den svenska fjällvärlden är ett näraliggande exempel på de problem som uppstår när individantalet blir alltför litet.

 

2. Bara de individer som är friska och livskraftiga med alla naturliga funktioner i behåll kan effektivt producera avkomma.

 

3. För högt utvecklade djurarter är grundregeln att varje enskild individ bara kan producera ett mycket begränsat antal avkomlingar under sin livstid.

 

De tre enkla grundreglerna räcker för att hålla vilda djurstammar fullt funktionsdugliga genom århundraden och årtusenden. Det är bara därför att vi systematiskt bryter mot dem och försummar hänsyn till naturens system för skydd av ärftlig variation som vi får problem med ärftliga sjukdomar och defekter i våra husdjursraser.

 

 

Sprötslinge den 3 december 2004

 

Per-Erik Sundgren

 

Ønsker du å lese flere artikler av Per-Erik Sundgren om avl, send en mail til meg og jeg vil sende deg de artiklene jeg har.

TRENGER VI AVLSRÅD ?

 

Denne artikkelen er skrevet av tidligere generalsekretær i NKK, Olaf A. Roig, en av Norges fremste kynologer og verdenskjent hundedommer. Artikkelen er sakset fra Nordisk Hundeårbok 1978 med tillatelse av forfatteren.

Begrepet avlsråd har alltid vært et ømtålelig emne i hundeverdenen, og vi tror Roigs artikkel kan bidra til å skape en debatt om det finnes noe alternativ til den nåværende ordning.

 

Praktisk talt alle bestemmelser som regulerer dagens hundeavl er håpløst foreldet. De hviler alle på et grunnlag som var aktuelt for hundre år siden da den organiserte hundeinteresse så dagens lys, og som for lengst har overlevet seg selv og er blitt direkte skadelig.

 

I hundehobbyens barndom ble ”foredling” av hunderasene innført som et mål for avlsarbeidet. Selv om formuleringen aldri har vært særlig presis, kunne den, for hundre år siden, sies å ha et slags meningsinnhold. Den gang var rasene meget uensartet m.h.t. alle de egenskaper som man ønsket å få stabilisert. På den tiden var det berettiget å få rasene arvemessig homogene, og dette var det vel man la i begrepet ”foredling av hunderasene”.

 

I dag er situasjonen den stikk motsatte. Innen alle raser er innavlsgraden betenkelig høy og variasjonen i arveanlegg alt for liten. Men fortsatt er ”foredling av hunderasene” et overordnet avlsmål, ja selv i kennelklubbens formålsparagraf. I dag kan antageligvis ingen forklare hvordan hunderasene skal kunne ”foredles” ytterligere uten å omkomme av det.  Jeg tviler på at selv de som påtar seg tillitsverv for å arbeide for formålsparagrafen, har noen klar oppfatning av hva ”foredling av hunderasene” betyr i dagens situasjon. Synderlige kunnskaper om husdyravl og kjennskap til de enkelte hunderasers avlsmessige status, er ikke nødvendige for å forstå at de fleste er i den grad ”foredlet” at det er et under at de fortsatt eksisterer.

 

Et av den organiserte hundeinteresses underligste påhitt er begrepet ”avlsråd”. Arbeidsinstruks, hvor slikt finnes, varierer fra spesialklubb til spesialklubb, men generelt kan det sies at avlsrådet, som forutsettes å bestå av eksperter på hundeavl, skal hjelpe mindre kyndige tispeeiere til å produsere stadig bedre hunder. Selvfølgelig finnes det avlsrådsmedlemmer som forstår at dette er umulig med det seleksjonssystem man i dag har i hundeavlen, men disse er fåtallige, og flertallet avlsrådsmedlemmer gjør det neppe. I så fall ville det ikke være mulig å få valgt fulltallige avlsråd. Vanlige hundeeiere oppfatter det imidlertid som avlsrådets oppgave å få produsert stadig bedre hunder, og kontakter dem ut fra denne forutsetning.

 

Stort sett tar avlsrådene sin virksomhet, og ikke minst seg selv, meget alvorlig.  Ytterst samvittighetsfullt gransker de anetavler, premieringer og kritikker fra utstillinger og prøver langt bakover i generasjonsrekken – basert på mystiske begreper som ”blodslinjer” og lignende regner de ut hvordan resultatet av en parring vil bli, og glemmer - eller vet ikke, at de overhodet ikke har noe å bygge på.

 

Hvis man parrer to pointere, vil valpene bli pointere. Det behøver man ikke ha noe avlsråd for å finne ut. Men nesten alle de egenskaper man i dag tilstreber i hundeavlen er kombinasjoner av arv og miljø. Arveanleggene opptrer i par, ett anlegg fra hver av foreldrene. De fleste anlegg hviler på flere samvirkende anleggspar, hvorav mange ikke kommer tilsyne hos foreldrene.  Ethvert nytt individ (selv valper i samme kull) i en generasjonsrekke, er altså en egen genotype, slik at man – selv for de egenskapers vedkommende som ikke påvirkes av miljøet – får bare ca. halvparten av de ønskede opplysninger ved å undersøke foreldrene. Resten fremkommer ved de omkombinasjoner av de arveanlegg som overføres fra foreldrene til avkommet.  Da de fleste egenskaper også er resultater av miljøpåvirkning, er de informasjoner man får, ved å undersøke foreldrene, langt mindre enn det man kan forutsi om valpene. Går man bakenfor anetavlens foreldregenerasjon, synker informasjonen lavineartet. Dette er så elementært at alle som påtar seg å fungere som avlsrådsmedlemmer, burde vite det. De må også vite at i hundeavlen har man ikke det eneste brukbare vurderingsgrunnlag som finnes, nemlig avkomstbedømmelse. Til dette bruk er utstillingenes avlsklasser verdiløse fordi de dyr som deltar, er plukket ut av avlshundens eier og derfor ikke er representative; de mislykkede avlsresultater får man aldri se. Enkelte spesialklubber arrangerer noe de kaller ”avlskåringer” – også de helt verdiløse.  Oftest er de bare noe utvidede utstillingsbedømmelser – undertiden oppspedd med litt anetavlemagi. Ennå finnes det mange som tror at et dyrs avlsverdi kan sees utenpå det.

 

Den nytte avlsrådene kan gjøre, begrenser seg til to områder. I dagens situasjon med betenkelig høy innavlsgrad innen alle raser, skulle avlsrådene kunne bidra til ikke å innsnevre avlsgrunnlaget ytterligere, men søke å spre avlen på flest mulig individer. Derved ville de virkelige oppdrettere kunne få størst mulig utvalg å øse av. Men dette ønsker ikke avlsrådenes klienter! Det de vil ha hjelp til, er å produsere best mulige hunder til høyest mulig pris.  De er ikke interessert i noen økning av anleggsspredningen, - ofte er ikke avlsrådene interessert i det heller.  Det som gjenstår av løselige oppgaver for avlsrådene, er å fraråde brukt i avlen hunder med arvelige sykdommer og defekter. Men også dette begrenser seg vesentlig. Det som er undersøkt på området er meget begrenset, og offentliggjorte undersøkelser viser ofte avvikelser i forskernes oppfatning m.h.t. arvbarhet og arvegang.

 

Så lenge avlsrådene holder seg til det de opprinnelig var tenkt å skulle gjøre: Å gi råd til dem som ber om det og som fritt kan velge om de vil følge rådet eller ikke, er de vel mer pussige enn skadelige.

 

Verre blir det når penger kommer inn i bildet, og enda verre når avlsrådene oppkaster seg til avlsdiktatorer. Enkelte spesialklubber tar betaling for avlsrådets veiledning. Hva mon forbrukerombudsmannen ville si til krav om honorar for oftest verdiløse tjenester.

 

Men enda verre: Det finnes spesialklubber som prøver å utelukke oppdrettere – ofte dyktige sådanne – fra markedet ved bare å henvise kjøpere til dem som har parret etter avlsrådets anbefaling. Dette vitner om en tro på egen ufeilbarlighet som man skulle tro døde ut med eneveldets dager da statssjefene var konger av Guds nåde og Gud ga forstand til dem han ga et embede.

 

For ikke å bli misforstått, understreker jeg at avlsrådsmedlemmene ikke tjener et øre på sin virksomhet. De bruker sin fritid – ofte meget av den på studier av anetavler og andre funderinger. De kan altså ikke bebreides økonomisk utekkelighet for egen vinnings skyld – snarere må de tilgis fordi de ikke vet hva de gjør.

SEBRA

Jeg spurte en gang en sebra:

Er du sort med hvite striper
eller hvit med sorte striper?

Og sebraen så på meg og sa:

Er du sterk med svake sider
Eller svak med sterker sider?

Er du god med onde påfunn
eller ond med gode påfunn?

Er du glad med triste dager
eller trist med glade dager?

Er du flink med dumme innfall
eller dum med flinke innfall?

Og slik fortsatte og fortsatte
og fortsatte den,

og aldri, aldri, aldri, aldri
spør jeg en sebra om striper igjen.

Shel Silverstein